Flemish Northern Renaissance Painter, active 1480-1500 Until the late 20th century, the name of the painter of the Moulins Triptych was unknown, although art historians identified a number of other works that were evidently by the same hand. The first monograph on the Master of Moulins, written in 1961 by Madeleine Huillet d'Istria, argued that this artist did not actually exist, and that more than 12 different artists were responsible for the corpus of works traditionally ascribed to him. The Master's identity was established after an inscription was found on the reverse of a damaged painting, Christ with Crown of Thorns (1494) in the Royal Museums of Fine Arts of Belgium, Brussels, identifying the artist as Jean Hey, teutonicus and pictor egregius ("the famous painter"), and identifying the patron as Jean Cueillette, who was secretary to the King and an associate of the Bourbon family.Stylistic similarities link this painting to the works attributed to the Master of Moulins. The Master of Moulins appears to have been the court painter for the Bourbons, and from a surviving account for 1502-03, it is clear that the court painter's name was Jean; other candidates once considered plausible, such as Jean Perreal and Jean Prevost, have proven untenable in the light of subsequent research. The term "Teutonicus", or "German" included Flemings at this date.  Related Paintings of Jean Hey :. | The Dauphin Charles Orlant | The Virgin in Glory Surrounded by Angels | The Nativity of Cardinal Jean Rolin | Portrait of Charles II of Bourbon | Madeline of Burgundy |
Related Artists:
Louis-Edouard Dubufe
1819-1883 French Son of Claude-Marie Dubufe. He was trained by his father and then by Paul Delaroche. He first appeared at the Salon in 1839 with the Annunciation, a Huntress and a portrait, winning a third class medal. He followed this in 1840 with an episode in the life of St Elisabeth of Hungary, which won him a second class medal; in 1844 he won a first class medal with Bathsheba and a genre scene set in the 15th century (all untraced).
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Catharina Van Hemessen
1528-after1587 was a Flemish Renaissance painter. She is the earliest female Flemish painter for whom there is verifiable extant work. As with many Renaissance female painters, she was the daughter of a painter, Jan Sanders van Hemessen (c. 1500-after 1563), who was likely her teacher. She went on to create portraits of wealthy men and women often posed against a dark background. Included in her body of work is a self-portrait done in Basel. She has inscribed the painting with the year, 1548, and her age, 20 years. Her success is marked by her good standing in the Guild of St. Luke and her eventual position as teacher to three male students. Van Hemessen gained an important patron in the 1540s, Maria of Austria, who served as regent of the Low Countries for her brother Charles V. In 1554, she married Christian (or Christien) de Morien, an organist at the Antwerp Cathedral, which was at that time an important post. In 1556, when Maria resigned her post and returned to Spain, Caterina and her husband also moved, on invitation of her patron, to Spain. And two years later, when Maria died, Caterina was given a sizeable pension for life. Caterina and her husband returned to Antwerp. She was mentioned in Guicciardini's Description of the Low Countries of 1567 as one of the living women artists. She died after 1587. She mainly created portraits characterized by realism. The sitters, often seated, were usually seen against a dark or neutral ground. This type of framing and setting made for an intimate portrait. There are no extant works from after 1554, which has led some historians to believe her artistic career might have ended after her marriage. Van Hemessen is often given the distinction of creating the first self-portrait of an artist, of either gender, depicted seated at an easel.